han började det hela med "du jag har tänkt lite" och den hade jag hört förr och efter fem år visste jag att den inte var bra, nu kom det något jävligt. det var den dagen han berättade för mig att han inte ville mer. dagen han berättade för mig att han "hellre ville vara vän med mig resten av livet", något som för mig var helt jävla omöjligt i det läget. vilket jävla skämt ändå. fem år av dysfunktionell jävla skitkonstig relation och så vill han vara polare för resten av livet. vadfan hade vi fått ut av det kan jag tänka såhär i efterhand. jag spikar hellre fast min hand i bordet tio gånger än plågas igenom en helt okontrollerbar vänskap med någon jag trodde jag alltid skulle få vara med. jag minns att jag stirrade ut genom fönstret och tänkte "det här är fan inte sant".
ibland kan jag ändå sakna det dysfunktionella, det här med att aldrig veta vad vi är och vart vi står. att inte veta vilken reaktion man får när man ringer mitt i natten, full som ett ägg och vill prata lite. att aldrig veta om du svarar när jag ringer på skype eller att aldrig veta hur du vill avsluta samtalet. saknar att provocera dig, göra dig förbannad över småsaker och fnittra åt när du försöker göra allt bra igen. ibland önskar jag att du inte hade hänt i mitt liv, att du aldrig hade skrivit "hallå snygging" på msn den dagen i juli. att du aldrig hade kysst mig den natten i november. att du inte hade ringt mig varje kväll för att prata iväg två timmar när du egentligen bara ringde för att säga godnatt. jag saknar alla gånger vi blivit osams för att jag saknar alla gånger vi blivit sams. jag minns den natten vi låg och nynnade på "tidvis". "jag har saknat ditt skratt, jag har saknat ditt hår och jag har saknat att ringa ibland och berätta hur det går". det var så vi. hur vi i dagar och veckor kunde sluta prata för att sedan börja prata igen som om ingenting hänt. denna gången var det annorlunda. denna gången gav jag upp sa upp all kontakt, mest för min egen skull. lilla hjärtat pallade inte mer stryk. hjärnan orkade inte fler sömnlösa nätter och kroppen orkade inte mer ångest. jag visste egentligen att han aldrig skulle kunna ge mig den kärlek som jag kunde ha gett honom. den villkorslösa kärleken jag kände för honom. hur jag kunde höja honom till skyarna trots att mina vänner tyckte han varit ett svin.
mitt starkaste minne från denna "relation" är från juni 2012. när jag hoppade på tåget istället för att vara med dig. hur jag ångrade mig i samma jävla stund som vi började rulla. hur jag planerade att hoppa av i kungsbacka och be om ursäkt och åka tillbaka. hur jag satt med ansiktet mot rutan, fötterna tätt emot kroppen och grät hela resan. jag minns att jag lyssnade på "tidvis" enbart för att plåga mig själv extra mycket. jag tror att vid det momentet så gick det bara nedför och efter den helgen vi inte hörts en enda gång förstod jag. på måndagen var 5år över. som bortblåst och nu är det som att det aldrig hänt, som att vi aldrig känt varandra. ibland undrar jag hur det skulle vara om vi stötte på varandra. skulle vi hälsa ens? så konstigt att någon som man trodde man skulle få behålla föralltid kan försvinna så, någon som varit ens kärlek sen man var 15 jävla år. du lärde mig mycket. du lärde mig att aldrig nöja mig med "mellanmjölkskärleken".
ovanstående inlägg är från i höstas.
jag är lyckligare nu. jag skrattar mer än någonsin. allt är bättre nu.
jag gick en mil ikväll för att jag var så jävla arg, jag slutade inte gå för såfort jag stannade kände jag bara hur ilskan bubblade och hur jag hade kunnat nita första personen som gick förbi. jag gick hem och satte på aktuellt för att få se någon annans problem istället för mina jävla ilandsproblem som bara haglar. orkar jag duscha och måla dom jävla naglarna? vart fan bor jag om en månad? har jag ett jobb? vafan händer? jävla kukångesten bara tar över hela mitt liv och det är över sånna jävla skitsaker att jag skäms. skäms så inhelvetes mycket över att jag oroar mig över sån skit när någon sitter på andra sidan jorden och skriker efter mat. istället sitter jag här med fotbollskväll i bakgrunden, bon iver i lurarna och bara självömkar som en orm ömkar sitt skin (jag vet inte ens om man säger så).
ditt fotbollslag är på tv. dom kvitterade och jag blir arg för att jag vill att dom ska förlora så att du blir ledsen och arg. jag vill att dom ska åka ur allsvenskan och gå i konkurs så du kan få hitta någon annan jävla hobby. arg på dig för att du inte sa grattis på min födelsedag. arg för att du tar mig så jävla ordagrant. arg för att du aldrig lyssnar. arg för att du bara slängde bort allt över en kväll. arg för att du bara sket i allt. dagen innan spelade jag låten "there is no leaving now" högt i lägenheten så det bara ekade och tänke "nä, det är fan ingen leaving now, denna gången får du fan inte gå din väg" men du sket i att jag kände så. du bara brände iväg som en sportbil på en motorväg medan jag stod kvar med trasig jävla epatraktor på en 30väg. hejdå sa jag då. nu blir det fan inget mer. inga mer försök till en vänskap för jag kan inte vara normalt runt dig. för första gången på fem år lyssnade jag fan på mig själv och sa nej, jag pallar ej denna berg och jävla dalbanan kring dig mer. jag hoppade av och det slutade snurra så överjävligt i mitt liv. det är skönt att inte se dina statusar längre. det är skönt att inte se bilder du taggas i. det är skönt när du inte syns överallt. det är jobbigt när jag inte kan diskutera med dig. det är jobbigt när jag inte kan ringa dig på skype och bli irriterad för att du pysslar med annat. det är jobbigt att inte kunna diskutera fotboll med dig. det är jobbigt att inte kunna säga "slåt" till någon och det är jobbigt att inte veta vad du gör. men du gav upp och jag slutade kämpa. slutade kämpa för att få dig och förstå hur mycket jag gillade dig.
jag är så jävla kukpatetiskt att jag skrev en dikt. så jävla löjligt. sånt skriver man när man är 12 och jobbigt förälskat i klasskompis som dansade tryckare med en annan på discot medan man själv stod och tryckte korv i nått jävla hörn. men det här är ingen jävla mellanstadieförälskelse. detta är inget som går över av att lyssna på låten "queen of my heart" med westlife. detta är inget som går över för att det kommer en snygg lärarvikarie på matten. this is the real fucking stuff, the real deal. det som gör att man ligger vaken på nätterna och undrar hur rummet hade luktat om du också låg där. detta är det som gör att man undrar om man någonsin kommer kunna tänka på något annat än "tänk om han sett mig nu". du valde att inte se mig mer trots att jag hade valt dig i alla lägen.
And I told you to be patient And I told you to be fine And I told you to be balanced And I told you to be kind And now all your love is wasted? And then who the hell was I? And now I'm breaking at the britches And at the end of all your lines Who will love you? Who will fight? Who will fall far behind?
perfekt helg! har pressat i solen på balkongen, varit på bio, storhandlat på maxi, städat lägenheten och gjort den fin, käkat korv, varit på löningspils och avslutade hela kalaset med en helkroppsmassage och SATC mys igår. så jävla bra och två kommande helgerna kommer bli toppen förhoppningsvis då jag är i sverige!
går på lunch. loggar sedan in på jobbets interna meddelandefunktion och har fått ett meddelande som lyder "jeg liker det veldig godt når du smiler margret :)"
tydligen är jag och skidor som gjorda för varandra.. första gången jag åkte, inte ett enda fall! spurtade förbi och klarade alla backar, uppför som nedför. om jag är stolt? jaaa. naturtalangen kallar dom mig i stugan och jag ler och säger tack. tror ni jag är laddad inför en kort tur imorgon? svar ja!!!!
hatar killar som spelar på aspekten att bara för att dom i huvudet är två år yngre än tjejer kan spela så jävla omogna..
men samtidigt älskar jag killar som kan be om ursäkt för sitt sviniga beteende och verkligen make it up to you. sådana borde man hålla sig fast vid som blodiglar..
Trysil nästa, spriten är packad men jag glömde lakan..
livet behandlar mig rätt bra ändå. det spelar ingen roll att det regnar, att min saknad till familjen är värre än nånsin eller lägenheten är jobbig för jag lever nu. det börjar bli vår och våren kommer ge mig så mycket kärlek och underhållning. jag sitter med konsertbiljetter till jayz&kanye, deadmau5 (dagen efter varandra) och har världens finaste Louise som ska uppleva allt med mig. oslo är min stad och min tid är nu. det finns plats för sjukt mycket misstag och ångest men det finns plats för att göra allting rätt igen. klumpen i magen finns där såklart, men det känns så genuint bra ändå. våren är fantastisk och jag är glad.
snälla låt denna känsla hålla i sig och låt mitt karmakonto fortsätta vara bra.
